I antropocens feberdrömmar svettades vi permafrost på skrovliga lakan som sedan på tvättlinor brann upp i den annalkande solen. Festen tog oss, men det vet inte Maggan.
Det eviga kriget – kampen om jordens återstående resurser – har pågått i decennier nu. Det kom aldrig någon morgondag och räddade oss. Folket fick slokörade gå tillbaka till sina arbetsläger. I denna frånvaro av motståndskraft koloniserades deras sinnen av progressionen, av de mörka krafterna.
Nyårsafton i regenereringen
”Det här kan väl inte vara slutet?” säger Maggan och för håret åt sidan och tittar ut mot vardagsrummet. Efter en snabb blick på mig återgår hon till sitt arbete och håret faller tillbaka.
Maggan viker pappershattar i en grotta av skor och jackor i hallen. Jag är där med henne. Festen har vaknat och har börjat ta för sig, ändra skepnad. Den kan nog inte hitta oss här. Inte än på länge i alla fall, vi är för små. Det finns en plats när den kommer sluka allt. Men här är du säker, min vän. Jag låter det få vara så ett tag.
Maggan vrider och vänder på hatten som hon jobbar på, hon kisar och ler så att smilgroparna framträder. Och gud, jag älskade de där smilgroparna. Hon säger: ”Vill du ha denna?” Ja, Maggan, alltid. Alltid vill jag ha den. Festen stryker omkring utanför, Maggan drar ihop sig och kramar om sina ben. Jag börjar gråta. Jag letar i böcker efter svar och lösningar. Tänk om kärlek och lycka är lösningen, då är det inte många som har förstått. Jag skriver mig bort, försöker guida dem som finns i mig. Vi är bara vittnen, det var inte meningen att vi skulle kunna ta reda på varför.
“It`s the end of the world …”, vrålar festen. Den är i vardagsrummet, den klättrar på väggarna, skakar i gallerna. Jag önskar att vi kunde hålla den fängslad här för alltid, men det går inte. Det har redan hänt.
Festen rasar ner för trapporna. Med blicken över axeln gömmer jag Maggan under vingen. I hörnet vid hissen. Jag är vit skjorta och fluga, vi räknar ner. Jag håller upp handen mot väggen. Tegelstenar åker uppåt och raspar mina fingertoppar. Jag kan inte vara kvar här så länge till. Väggen är stora stenar, min hand rör sig slängigt fram och tillbaka, och hissen. Det blir kallare och väggen fuktas. Nånstans där nere hör vi sången, men ju längre ner vi åker desto svagare hörs det.
…tre, två, ett.
Under hennes paraply av pappershattar. Ser ni det? Titta upp, se när stora regndroppar fördystrar och löser upp denna färgsprakande skapelse. I en sekund var vi där under.
Morgondagen är oersättlig
Trasiga fönster, rasade tak. Mosstäckta ytterväggar. Björnbärssnår har i lugn och ro fått ta över hela trädgårdar. ”Titta, det bubblar än!” Maggan pekar uppjagat. Alla övergivna badtunnor står som öppna sår och läcker fossil metan. Bakom denna bortglömda idyll dansar oavbrutet ett illavarslande norrsken. ”Var är alla människor?” Jag kan inte säga som det är, hon behöver inte veta. Jag ger henne vad hon vill ha. Vill du ha människor, min skatt? Åska tränger sig in, muller rullar fram till en knall och i skenet kan hon se mig i en stillbild i blixtens förekomst, fångad i en vild dansrörelse med ena armen i luften och huvudet bakåtkastat. Vandra omkring som du vill, jag letar upp dig.
Vi letade i många år du och jag. Men under alla lager av förnekelse hittade vi bara rädsla. Nu kan jag bara besöka dig här: I fantomsmärta. I sensationer. Jag känner av dig än fast du är borta.
I den oförställda oskuldsfullheten
”Det här kan väl inte vara slutet?” säger Maggan efter en lång paus. Vi har bara suttit tysta i hallen och lyssnat på musiken och sorlet. Jag ser åt vardagsrummet, våra vänner har roligt, jag känner avund. Och jag vet att Maggan känner sig utanför. Jag ser ner på mitt glas och säger: ”Jag vet inte, det kanske det är.” Vår nyfunna delade tystnad, dalar behagligt åter, och omsluter oss. Vi är förlorade, äntligen vilse, jag hade kunnat stanna här för alltid.
Folk gormar om att klockan snart är tolv. De börjar dra undan grejorna vi sitter på. Skor och jackor åker på i svammel och sång. Vi avlägsnar oss ut i köket. Dörren stängs och det blir tyst i en avgörande tystnad. Nu hörs sången från gatan. Vi ser bortgjorda fyrverkerier gömma sig i regnet. Hon sätter på mig en pappershatt, ler och pussar mig på kinden. Hon ser på världen, och säger: ”Om jag är tid. Och du är döden. Vad kan vi göra?” Jag har ingen aning om hur hon kan veta det, men jag svarar: ”Det enda du kan göra är väl att vänta. Och mina händer är bakbundna, jag kan bara följa med.”
Jag är vit skjorta och fluga, jag lägger min rock på hennes axlar. Vi går sakta ner mot hamnen. Vi kan inte komma ihåg att det regnar, och vi kan inte se allt folk. Morgondagen ska komma och besöka oss, det har de pratat om på nyheterna hela veckan. Folk har samlats vid kajen med plakat och vimplar. De ska äntligen få svar på om det finns fler. Vi kan inte bry oss mindre, jag och Maggan.
I förvisningen
De sitter på klipporna vid vår första soluppgång. Vid övertygelsen. Strandade i oförlöst framtid. De ser ut över havet, på oceanen av vardagar. Allt vi är nu kommer de aldrig att få uppleva.
Växlade aldrig våra röster några ord? Sprang vi aldrig i varje sommarregn? Blev vi aldrig?
Tänk om kärlek och lycka är lösningen. Nu får du stanna där, Maggan. I glömskan, annars kommer de att hitta dig.
Jag skriver mig bort till de som bebor mig. Där råder fortfarande frihet. Vi har fortfarande en chans, Maggan. Kan du höra sången?