”Nämen, vad kul att du också är här!”
Jag och mina 182 cm famlar med en motreplik men står utan manus. Hon vänder sig om och det röda hårsvallet är allt jag ser. Jag skulle kunna återskapa en fantombild av hennes ansiktsdrag från minnet men kan inte förmå mig att öppna munnen och säga någonting klyftigt i hennes närvaro. Casting-agenten räknar in oss som dagisbarn. Klappar oss lätt på axeln och prickar av oss från en lista. Trots den besatthet som varit min ledsagare det senaste tiden är jag handfallet förlorad i målbilden. Jag vet fortfarande så lite om hennes sanna person. Varje adderad bild i hennes portfolio blir en ny verklighet. Hon kramar en man, kysser en kvinna, lär ut matematik, opererar på en patient, klättar i berg eller läser på en piazza i Italien. Samtidigt har vi bilder nog att fylla ett familjealbum tillsammans. Vi har agerat bästa vänner, syskon och äkta par. Vänskap, blodsband och äktenskap. Den grunda grunden antingen irrelevant eller helt avgörande. Livet som statist har sina för- och nackdelar. Sina klarheter och oklarheter.
Vi har träffats vid Stadsgården i Stockholm för incheckning och avfärd vid 07:45. Den enorma båten väntar tålmodigt på oss. Vi får våra biljetter och checkar in på rad. Hon är den röda tråden som får mig ombord på kryssningsfartyget. Som fört mig till anonyma bakgrundsroller i tv-serier, filmer, talk shows, fotograferingar. Som tog mig till Gran Canaria för inspelning. Ett riktigt lågvattenmärke i min karriär där jag fick iklä mig rollen som flygbolagets maskot Bjarne och underhålla hennes fiktiva 4-åring i 30 grader medan hon sög i sig drinkar och kletade solkräm på sin iscensatta, sämre hälft.
Tjocka gardiner har mörklagt rummet. Ljusteknikerna kämpar med att skapa ett artificiellt-naturligt ljus. Aktiviteten är febril. Tiden alltid ur led på en inspelningsplats. Fotografer, ljussättare och ljudtekniker trängs med sminköser, kostymörer och producenter. En assistent applicerar läppstift på jordgubbar för att få dem ännu rödare. Smetar skokräm på en bit kött för grillränder. En annan pumpar tvål ner i plastglas för rikare skum från det mousserande. Jag blir sminkad och byter klädstil. Får mitt plastglas besprutat med vatten för illusionen av imma. Vi två är en del av det urbana kompisgänget som åkt på kryssning tillsammans. De riktiga skådisarna anländer. De nickar mot oss som om vi kände varandra. Jag ser hur hon sträcker på sig och gör detsamma.
En rekvisitör räcker oss färdiga tallrikar frukostbuffé. Producenten påminner att endast mat och dryck från fikabordet är säker att förtära. Doften är tillräckligt överväldigande för att styrka hennes ord. Högen med pannkakor och dold kartong som är dränkta i sirapsliknande motorolja med raklödder som substitut för vispgrädde. Bär som luktar hårspray och deodorant som får dem att glimma i strålkastarljuset. Fröken Röd håller i en skål med lim och flingor som håller sig fräsch och livsfarlig i en evighet.
Assistenterna irrar omkring som eldflugor och brinner ut när regissören äskar tystnad tagning. Han är en malplacerad konstnärssjäl som inte förstått uppgiften. Testar okonventionella kameravinklar. Producenten får agera bromskloss när han tvingar in kameramännen bakom enorma plastväxter för att skapa komplexa perspektiv. Vi agerar som om vår lön hänger på det. Upprepar samma skratt och rörelsemönster ur olika vinklar. Jag hinner aldrig vänja mig vid känslan som uppstår när hennes ögon ler mot mig. Hon skrattar åt allt jag inte säger. Jag ler upprymt när hon mimar tillbaka. Våra blickar förtroliga och vänskapliga tills scenen bryts. Hon är ett proffs ut i hårtopparna och sparar sina känslor till bildrutorna.
Värmen från belysningen har fått sminket att rinna. Sminkösen snabbt framme med bottomless foundation. Aktörer och aktriser som rycker till när samma borste går från den enas panna till den andres kinder. Regissören blir allt mer disträ när han inser att det är producenten som har det yttersta ordet och börjar dricka under vår första barscen. Omdömet krymper men personligheten växter då han börjar regissera från bardisken.
Jag närmar mig henne vid buffébordet medan ljussättningen justeras. Vill skämta om alla gånger vi setts över kalla pastasallader och kaffepulver som blandats med varmt vatten från kranen. Jag blir osäker på om hon minns mig mer än ytligt. Hon luktar på några bär innan hon stoppar dem i munnen. Jag plockar på mig mat jag inte har för avsikt att äta. Det hierarkiska slagfältet har lämnat tydliga spår efter sig. Regissör, producent och skådespelare har redan lämnat fingeravtryck på de svettiga munkarna. Någon har tagit en tugga av en smörgås och lagt tillbaka den. Kaffet är slut. Hon tar sig vidare och jag står kvar.
Vi rör oss som en kropp under dagen. Umgås i fiktiva sammanhang som fladdrar förbi. Om bilder säger mer än tusen ord borde dagens samlade bilder säga allt om oss. Det går inte att ljuga så här bra utan ett uns av sanning. Våra motspelare agerar och vi planerar. Allt det här är en övning inför ett helt liv av potentiella scener.
Inspelningsdagen tar slut och jag har fortfarande inte agerat utanför manus. Producenten stöttar regissören ned för landgången. I tankarna är jag är redan inne i nästa inspelning – en plåtning på en biograf om ett par veckor. Kanske träffas vi där. Jag hör plötsliga steg bakom mig. Ser rött i periferin då hon går förbi. Min utsträckt hand som snuddar vid hennes. Nu gäller det. Hör för mitt inre en berusad regissör skrika: ”Tystnad, tagning!”