Natten ruvade utanför de tjocka stenväggarna. På insidan låg tjugotalet hönor och ruvade på sitt vis. Vita fjädrar lyste i månljuset som sipprade in genom det fluglortiga gamla glasfönstret och silades mellan spindeltrådarna som löpte kors och tvärs mellan de låga takbjälkarna. Det var midnatt och till synes kavlugnt. Men hönorna klippte med ögonen, sträckte på halsarna och burrade sina fjädrar. Sina reden lämnade de inte men de vaggade oroligt från sida till sida, trampade upp och ner på plats. Tuppen spankulerade i gången, patrullerade sitt revir och betraktade vaksamt sina hönor. Han uppmärksammade dem en och en som en god gentleman och efter en timmes vankande beslöt han att läget var lugnt och det var också detta han förmedlade sina gemål. Hönorna stillade sig, motvilligt men lydigt, och bestämde sig unisont att lita på tuppen, herren i det lilla hönshuset. Fjädrarna lade sig åter släta mot varma kroppar, de slöt ögonen och drömde om vibrerande, sprickande ägg och små gula kycklingar.
Tuppen var mer orolig än han ville visa. Han, liksom hönorna, kände störningarna som dallrade i den stilla nattluften och förebådade fara och kaos. Men han var en klok tupp och insåg att det man inte kan göra något åt är det heller inte lönt att stressa upp sig över. Hönorna behövde stillhet och ro för att värpa och ruva och en god tupp såg till att miljön var just sådan att hönorna kände sig nöjda och trygga. De litade på honom och han var också en bra och ansvarstagande tupp och familjeförsörjare. Hundratals kycklingar stammade från hans utmärkta gener och han var stolt som en tupp över sitt livsverk och alla de små dunbollar han hade på sitt samvete.
Att något var på väg att hända förstod han. Att något inte var bra förstod han också. Men vad allt handlade om hade han ännu inte den blekaste aning om.
Natten passerade som nätter gör. Hönorna hade sovit en blund eller två men för tuppen var det värre. Han välkomnade morgonen med sitt sedvanliga Kuckeliku och han försökte se pigg och stark ut, men den vaksamme kunde skönja tröttheten han bar på sina vingar, se oron som fick den ståtlige kammen att sloka och mattheten i de annars vaksamma pepparkornsögonen.
Hönorna trippade ut på gårdsplanen i omgångar, tog lite frisk luft och stärkte sig med frö och vatten innan de som låg på ägg återvände till sina reden. Några lyckliga spatserade med sina kycklingar och lärde dem ditt och datt om världen de kommit till. De små pickade och sprätte och tuppen betraktade deras framsteg med stolthet. Men oron gav inte vika. Luften var ännu stilla men på djurs vis mottog han signalerna om olycka som hängde tung i luften. Hönorna kände det också och iakttog i smyg tuppen och höll sig lugna så länge han var lugn. Han förmanade dem vänligt men bestämt att hålla sig på innergården denna dag. Ingen höna tilläts gå ut på de omkringliggande ägorna.
Förmiddag övergick till eftermiddag. Människorna skötte sitt och djuren sitt. Fåren betade i hagen och hönorna plirade med sina små ögon, krafsade, sprätte, ruvade och vakade.
Eftermiddag förvandlades så sakteliga till kvällning och när den första knallen ljöd och himlen förvandlades från dag till natt inom loppet av några minuter, förstod så tuppen vad som var på gång. Han sträckte sin hals mot himlen, flaxade med vingarna och gol hjärtskärande. Tunga droppar föll en efter en och snart studsade regnet mot marken i ett öronbedövande smatter. Tuppen hade slutat gala och sköt nu istället omkring som en projektil på gårdsplanen. Fjädrarna dränktes av regnet och hans syn skymdes av vattenridån men som en sann hjälte sökte han de sina för att föra dem till tryggheten i det lilla hönshuset av sten. Där, och endast där, hade de stackars fjäderfäna en chans att klara sig från vinden som tilltog mer och mer för var sekund. Små gula kycklingar lyfte från marken och snurrade hjälplöst i luften innan de brakade ner och tumlade runt på marken. Hönor skrek i panik och sprang i förvirring och skräck åt alla håll och kanter. Den stackars tuppen slet som en besatt med att fånga in och föra i säkerhet och sprang i skyttetrafik mellan hönshuset och gårdsplanens alla vrår. Han gav sig ingen rast, ingen vila, och hans lilla hjärta pickade hårt i bröstet.
En halvtimme senare snubblade han som siste höns in i tryggheten och sjönk utmattad ihop på golvet.
Tuppen var färdig och förbi i flera dagar efter stormen. Anspänningen och den intensiva fysiska insatsen hade tagit hårt på den i vanliga fall så raska tuppen.
Människorna på gården skakade på huvudet och muttrade om den klene tuppen som klarade stormen sämre än den minsta kyckling… Nog hade de förväntat sig mer av tuppaskrället än så.
När tuppen tre dagar senare hade gjort sitt på gården och halshöggs på huggkubben på bakgården försänktes hönshuset i sorg. En mer god tupp var svår att finna. Och så tyckte även människorna på gården när de nöjt sörplade i sig dagens soppa. Inte visste de att soppans huvudingrediens egentligen var gårdens verklige hjälte under den stora stormen Birger. Inte heller anade de då att den nye tuppen i hönshuset aldrig någonsin fick komma till eller att hönsen konsekvent vägrade värpa det kommande halvåret. Men det, det är en helt annan historia.