Solens strålar värmde den nästan tomma gatan. Kvinnan gick med lätta steg, njöt av stillheten. Hon såg fram emot brunchen på Saulis, att sitta ner med bästa väninnan och prata om allt och inget. Det var för länge sedan sist.
Hon var så försjunken i sina tankar att hon inte såg mannen förrän han stod i vägen för henne.
– Hej, ursäkta mig! Mannens röst var djup.
Hon stannade. Han var lång, stilig. Intensivt blå ögon. Leendet, på gränsen mellan vänligt och… något annat. En glimt i hans blick, som om han visste något hon inte visste.
– Jag letar efter en bra restaurang. Har du något förslag?
Han log vänligt.
– Åh, hej… Ja… , hon tvekade lite men fortsatte sedan: Saulis är bra, det ligger precis där borta. Hon pekade mot restaurangen med de rödvita markiserna. – Jag ska dit själv. Vi kan gå tillsammans.
Det är ju mitt på dagen. En trevlig, stilig man. Vad skulle kunna hända?
Sally fattade fortfarande inte hur Karl hade kommit undan. Men det hade han. Och nu gick han här i en ny stad, och hejade på en ny kvinna, inte helt olik henne själv. Från sin plats kunde hon bara se på. Illamåendet steg i henne. Hon var maktlös.
För Sally var försvunnen. Åtminstone enligt Karl. Och numera enligt polisen också.
Han hade berättat om hennes galna mamma. Beskrivit hur Sally blivit mer och mer oberäknelig. Förändrats. Och de hade trott honom. Han var ju så vältalig. Så trevlig.
Till och med de få vänner hon hade kvar hade motvilligt intygat att hon blivit inbunden. Kanske blev hon galen, som sin mamma, hade Karl sagt.
Sally kunde bara se på när Karl med tårfyllda ögon berättade för polisen hur han kom hem en dag och alla hennes saker var borta. Hon hade lämnat honom. Han, som älskade henne så. Han var skicklig. En mästare på att få folk att tro på honom. Det var därför hon själv fallit för honom på vårdhemmet för tre år sen.
Polisen hade letat i början, men till slut gett upp. Det fanns inget att gå på. Bara Karls berättelse. Utredningen lades ner. Hennes namn hamnade i högen av försvunna personer. Ingen letade längre efter henne.
Under tiden låg Sallys kropp på sjöbotten, i närheten av kapellet där hon en gång begravt sin pappa. Och flera år senare, sin mamma.
Sally hade träffat Karl på vårdhemmet, där hennes mamma bodde, efter att pappa gått bort och mammans alzheimer snabbt förvärrats. Vårdhemmet Lyckan tog fin hand om hennes mamma. Sally blev glad när hon såg hur mamma Birgit log och skrattade när Karl, hennes nyaste vårdare, kom in i rummet.
Karl var charmig. Intensivt blå ögon. Såg rakt igenom henne. Sally föll direkt. Han hade ju talets gåva också. Så alla ilningar som for genom hennes kropp, motades bort.
De flyttade ihop efter tre månaders dejtande.
– Men du är ju dum i huvudet. Du tror väl inte att jag går på att du bara är vän med honom? Du flörtar, lägger dig ut. En hora, det är vad du är! Kanske smet ni in på en toalett och knullade, VA?
Hans ansikte nära hennes. Ögonen svarta av hat. Kroppen spänd.
Hon hade varit med om det här förut, så hon visste att hon behövde röra sig med små rörelser och försöka att inte reta upp honom ännu mer.
Sally krympte. Tittade ner i golvet.
– Nej, det är som jag säger, viskade hon tyst. Julio är en kompis från förr. Vi sprang på varandra när jag var på till bussen. Vi tog en fika på Espresso House. Jag skrev ju till dig var jag var.
Hon vände upp blicken. Hans ögon brann. Käkarna malde. Den knutna handen drämdes in i väggen, centimeter från hennes huvud. Sedan stormade han ut.
Sally sjönk ner längs väggen. Tårarna strömmade nerför hennes kinder.
Flera timmar senare vaknade hon i soffan av hans steg i gruset. Dörren öppnades. Hans rörelser. Hans andetag. Han hade inte lugnat sig.
Hon blev iskall.