– Ta först på dig syrgasmasken innan du hjälper ditt barn. Minns du att jag sa det förra gången?
Jag nickar tvekande, inte för att jag håller med utan för att visa att jag minns. Hur skulle jag kunna glömma en uppmaning som fortfarande klingar så fel? Hjälpa mig själv först innan jag hjälper mitt barn. Som förälder har jag till livsuppgift att alltid börja med barnet. Om min syrgasmask fungerade och inte hans, skulle jag väl slita den från mitt ansikte och erbjuda honom den? ”Här ta min luft! Andas!” Något annat känns otänkbart. Råden som jag får i det här rummet krockar med mina naturliga instinkter. Det måste finnas ett annat sätt att agera på. Jag söker med blicken i mottagningsrummet på jakt efter en ledtråd till hur jag ska göra men ser bara nakna väggar där vilsna skuggor rör sig över den dåligt suddade whiteboarden där anteckningar från tidigare möten kan skymtas. Raderade budskap som skiner igenom.
– Vad skulle vara hjälpsamt för dig just nu?
Terapeutens lena omsorg ringlar sig över mig. Lätt klibbig lägger den sig på huden. Hon menar säkert väl, men jag ryser av obehag, för blandat med det mjuka döljer sig ett inslag av hårdare förebråelse. Samma förebråelse som den där första gången någon antydde att han kanske inte följer normen. Hur kunde jag som gått vid hans sida under alla år ha missat det? Varför hade jag inte agerat tidigare? Hade jag inte uppmärksammat hur han hade halkat ut på skalan? Innan jag hann se vad som höll på att hända med honom, kom telefonsamtalet från skolkuratorn:
– Din son är på väg hem nu. Men jag känner en stark oro för honom.
– Tack för att du meddelar.
Tack? Ett defensivt mesigt svar, utan tillräcklig försäkran om att jag faktiskt skulle vara kapabel att ta emot honom. En dag när jag måste vara stark för två trots att jag knappt kunde stå själv. Jag stod i ytterdörren på darriga ben och mötte honom. Med honom kom oron i släptåg. Oro, ständigt, denna oro. Jag ruskar på mig för att bli av med minnet och komma tillbaka till nuet. Tyget på fåtöljens armstöd är stickigt under min hand. Ytan är ojämn och ruggad. Många förtvivlade fingrar har pillat på det före mina.
– Hur har det varit sedan sist?
– Jo…
Vad kan jag säga? Varken jag som står utanför eller han som är mitt i förstår det som händer. Ibland är det som att jag inte når fram till honom. Han är inte mottaglig. Ingen respons går att få. Jag vet inte ens om han hör vad jag säger. Smärtan strålar in i hjärtat när mina ord studsar tillbaka mot mig. Det är som om han är innesluten i en bur av glas. Han låter bara orden falla till marken runt honom. De tycks inte betyda något för honom. Frustrationen när jag inte får något svar är nästan värre än oron när han skriker och bankar i skrivbordet. Att tystnad kan vara så skrämmande. De tigande timmarna då jag vet att mycket hade behövt sägas men i stället är det så tyst att det gör ont i öronen. Som om trumhinnan har spruckit och inte längre kan fånga upp några ljudvågor. Andra dagar är det bättre och jag anar den ljusa förhoppningen, men så plötsligt händer det något som ändrar allt. Det är tystnaden och det är skriket. Det är oron och lugnet. Det är kaos och ordning. Det är den mörka förtvivlan och det ljusa hoppet. Känslornas slitningar nöter ut mig. Jag tunnas ut och huden blir skörare. Bristningsgränsen närmar sig när skinnet dras isär. Jag kommer att gå sönder.
– Det bästa nu är att möta honom lågaffektivt.
Jag är inte säker på att jag har hört begreppet tidigare. På bordet mellan stolarna ligger det en samling fidgetleksaker. Något att sysselsätta händerna med när tankarna kränger runt i hjärnans vindlingar. Något konkret att hålla i när allt annat är ogripbart. Jag vill sträcka mig efter en orm i grälla färger som ligger där. Helst vill jag slita sönder den. Bit för bit. Jag bryter sönder ordet för att om möjligt göra det begripligt. Låg = lite av något. Affektivt = känslomässigt. Lågaffektivt = lite känslor? Innebär det att jag inte får låta det jag känner visa sig på ansiktets öppna yta? På med masken och täppa för munnen för att hejda de lösningsinriktade tankarna från att bilda ord. Andas och inte avslöja det som rör sig i mig. Jag sätter mig på händerna. Det är så svårt. Jag vet inte hur jag ska göra det här. Jag uppmanas att bete mig på ett sätt som jag inte alls känner mig hemma i. Först ska jag ta hand om mig själv och sedan får jag inte visa mina känslor. Sakta börjar jag förstå att det här är en situation som kräver ett onaturligt beteende. Min föräldrainstinkt ska tyglas och formas till något annat. Rummets väggar vecklar ihop sig likt en komplicerad origamifigur som omsluter mig. Väggarna är så nära att jag inte längre ser terapeutens ansikte. Jag anar hennes närvaro, men ser henne inte.
– Det kommer att bli bättre.
Vilka hopplösa ord. Hur vet hon det? Det kanske inte alls blir bättre. Jag önskar att jag kunde lösa det åt honom i stället för att som nu hjälplöst stå vid sidan om.
– Då ses vi om en vecka.
Jag famlar och får inte luft. Det luktar plast och skarpt av desinfektionsmedel. Andas bör jag.