Jag kommer aldrig glömma första gången som jag följde med Bengt själv ut i skogen för att plocka svamp. Bengt är den utan konkurrens mest otursförföljda person vi har i släkten, och det är alltid med en viss oroskänsla som vi alla rör oss kring honom. Bengt älskar att vara i skogen och att plocka svamp tycker han är det absolut bästa i livet, och något som han alltid tjatar om att få göra ihop med oss andra. Att han inte ger sig ut på egen hand beror på att han har det absolut sämsta lokalsinnet som man kan tänka sig. Eller snarare så är han i helt avsaknad av just lokalsinne, något som försvårar det hela för honom.
Efter många förfrågningar kände jag att ursäkterna hade tagit slut och jag fick falla till föga för hans önskan. Med Bengt iklädd faster Elsas för stora stövlar gav vi oss i väg med varsin korg under armen och ett löfte till de övriga att de kunde stå redo med stekpannan, för när vi kom tillbaka så skulle det vankas kantarellmackor till hela tjocka släkten. Min vana trogen stoppade jag även ner en plastpåse i fickan, för man vet aldrig hur mycket svamp man kommer att stöta på.
Bengt strålade av lycka när vi styrde kosan mot släktens hemliga svampställen. Att låta Bengt få följa med till dem var något som inte ens faster Elsa brydde sig nämnvärt om, trots att hon håller heligt på att man aldrig avslöjar sina svampställen. Det är sedan gammalt.
”Bengt, ser du vart vi är nu?”
”Ehh … nej …”
Jag skrattade gott åt Bengts förvirrade blick när han vred på huvudet fram och tillbaka i ett på förhand lönlöst försök att lokalisera sig.
”Vi är vid Stövelträsket.”
”Oj, attans!”
Bengt backade instinktivt bakåt. Han mindes allt för väl hur förrädisk en skog kan vara för den ovane. Något han skräckslaget fick erfara en sommar för si så där en tio tolv år sedan. Han hade utan betänkligheter klafsat rakt ut över den förrädiska våtmarken och självklart missat att gå på de bärande grästuvorna. Ena benet hade sjunkit djupt ner i träsket och han hade högt skrikandes fallit framstupa och blivit liggandes med näsan mitt emellan två grästuvor. Som allas vår vana trogen så lämnas aldrig Bengt utom synhåll i skogen, vi turas alltid om att hålla ett vakande öga över honom och just den här gången hade det varit pappa som haft uppgiften som Bengtvakt. Pappa hade med vana kliv tagit sig raskt fram till den panikslagna Bengt, fick snabbt upp honom i upprätt ställning och med gemensamma krafter fick dom loss benet ur träsket. Men Bengts högerstövel skulle däremot aldrig mer få skåda dagens ljus.
Min pappa är bara några få centimeter från tvåmetersstrecket, bred som en ladugårdsdörr och stark som en oxe medan allas vår lilla Oturs-Bengt är mer en tvärhandhög och smal som en sticka. Vilket är tur då Bengt, med den stövellösa foten, efter bara några meter på fast mark hade trampat rätt på en pinne vars vassa lilla grenstump hade borrat sig rakt in i fotsulan. Under höga tjut lyckades pappa lirka ut pinnen. Men till följd av detta kunde Bengt inte gå på den skadade foten, så pappa slängde sonika upp en jämrande Bengt över axeln och traskade hem med honom.
Sedan den dagen benämndes träsket, inte bara av släkten utan av hela bygden, som just Stövelträsket.
Redan efter en halvtimme i skogen var svampkorgarna halvfulla och det gula guldet hade till Bengts förtjusning belönat oss väl när vi spanade runt mellan träden. Bengt formligen strålade av lycka och det var en fröjd att se hans upprymdhet över all den fina svampen.
”Men Bengt, var har du din svampkorg?”
”Åh nej…!”
Bengt tittade sig villrådigt omkring men ingen svampkorg fanns i sikte. Vi gick tillbaka en bit för att leta men insåg att svampkorgen stod ensam kvar någonstans där vi inte skulle finna den. Inte idag i varje fall.
”Här Bengt, du kan ta plastpåsen.”
”Men så fruktansvärt ledsamt att all min svamp är borta och vad ska Elsa säga när hennes gamla fina svampkorg är putsväck?”
”Det reder sig nog ska du se. Nu ser vi till att du får lite svamp i påsen. Här, du kan börja med att få mina.”
Vi hittade några fler svampar på vår väg hemåt som samtliga åkte raka vägen ner i Bengts nu välfyllda påse. Och han fick tillbaka lite spänst i stegen och ett bredare leende på läpparna för var kantarell som stoppades ner. När vi kom fram till där skogen möter grusvägen mot vår stuga så var stämningen på topp igen. Vi skulle bara hoppa över det relativt breda diket, ta oss upp på vägen och så hade vi bara 50 meter kvar till stugan och den väntande stekpannan.
Men så blev det självklart inte. För när Bengt skulle hoppa över diket så hade han gjort någon form av missbedömning som bara Bengt kan lyckas med. Han föll och tog emot sig med båda armarna utsträckta framför sig medan påsen på något förunderligt sätt lyckades komma under den tre nummer för stora stöveln. Kantarellerna mosades och han gled ner med båda fötterna i diket samtidigt som han föll platt rakt framåt över påsen som nu blev ännu plattare än den redan var. Med det tidigare återuppväckta gamla minnet från Stövelträsket så fick Bengt panik och viftade hej vilt med både armar och ben för att fortast möjligt ta sig upp ur det decimeterhöga vattnet. Vilket medförde att de mosade kantarellerna flög ut ur påsen åt alla möjliga håll. Jag fick till sist tag i en av hans viftande armar och kunde dra upp honom ur diket.
Väl uppe på fast mark grät Bengt som ett barn när han stoppade ner handen i den till synes tomma påsen och plockade varsamt upp en ensam liten kantarell.