Björn och jag blev utslängda från vår lägenhet. Han flyttade in hos sin syster, jag bad om att få sova på Björns golv tills jag fick en egen bostad, men hyresmarknaden var stängd, i alla fall för en sjabbig man som inte såg folk i ögonen. Gro hyrde nedre våningen i ett 70-talshus, hyresvärden var en halvskallig busschaufför som såg på porrfilmer hela kvällen, trappen var öppen, och vi hörde vartenda stön, han bjöd Gro upp till sig, men hon var motvillig, hon tyckte Björns och mina låtar var förorenade av porrmusiken. Förutom gitarrspel och sång bryggde vi nyponvin, den enorma glasdunken puttrade i takt med vårt snack, som störde Gro i rummet bredvid, hon blev irriterad, och det blev starten till en explosion. Jag såg inte den komma. Trots att bomben måste ha tickat ganska högt. Gro själv var ingen bomb. Musfärg i hår, ögon, kläder, röst, mimik, ändå kom det ofta pojkar och män på dörren, tills hon träffade en med längre hållbarhet, hon var liten och stillsam, medan hennes bror var lång och spänstig och pratsjuk, Björns röst hade en infantil, självuppslukad ton, lite mekanisk, lite frånvarande, men samtidigt energisk och dedikerad.
Björn var min enda goda vän och allt med honom väckte min beundran – så att han kastade ut mig, det betydde att han hade en mer nyanserad syn på mig, tyvärr. Det var läggdags när de gav mig beskedet.
Jag var tvungen att flytta. Och det genast.
Et drag från Sibirien låg över villaområdet. Vattenpölarna frös till is, – krssssss, viskade de till dem som kunde höra. Hallå! tänkte jag, man fryser inte ihjäl i minus fem, men varför var det inte fem plus som det brukade? Jag fyllde min tunnslitna ränsel (ICA-plastpåsen) med skolböcker, knäppte skjortan – och gick ner mot centrum medan temperaturen sjönk i takt med mitt mod.
En stum känsla följde mig hela vägen till yrkesskolan, där vi gick på konstlinjen alla tre. Jag letade längs den långa byggnaden, hittade ett fönster på glänt och kröp in i ett stort och kallt svetsrum. Det luktade starkt av lösningsmedel och lödtenn, smörjfett och bränt järn, jag halkade i seg olja på golvet, grep tag i något som sved i eksemhanden, smärtan spred sig som frossa. Var det syra? I ett snabbt svep tryckte ljus från en bil fönstergallret genom rummet, jag frös till, i mörkret som följde klättrade jag ut. Centrum nästa.
Jag hade inte mycket pengar, men jag hade en plan, jag ville inte frysa hela natten. Inte med tentan i morgon – jag skulle hitta ett ställe där jag kunde läsa. Att gå tillbaka till B och G var uteslutet, Bjørn gav mig många hintar; gästen som kom for att bli, nissen som blev med på lasset, jag hade bott där för länge, men såg inte skriften på väggen. – Idiot, sa jag till mig själv, – iddiooooot! Jag bet ihop tänderna och såg mig omkring, Mandal om natten, en så död stad hade jag aldrig sett. Vid midnatt övertalade kylan mig att verkställa den desperata planen – den som ledde mig längs hamnen till ännu en lång byggnad, den här vit som gammal snö.
Jag gick in med kall näsa och en rodnad av skam i nacken. Med sänkt blick frågade jag om de hade en cell at avse. Polismannen satt i en bur med imma på insidan av fönstret, jag skymtade en julgran, kaffekoppen rykte, hans hår var klistrat till pannan. Säkert skönt och varmt där inne. Ett behov för att anförtro sig pressade på som en lös mage. – Jag har blivit utkastad, sa jag och log osäkert, mitt ansikte kändes gummiaktigt av kylan, mina läppar var stela och följde inte riktigt orden, jag lät som en narkoman.
Han skakade lätt på huvudet, åt mig, åt jobbet eller kanske åt världen: – Tja, sa han och bläddrade igenom ett protokoll, – Jag antar att vi har en brits till övers på detta härbärge.
Jag var alltför beroende av B och G eftersom jag inte hade andra vänner, tänkte jag där nere under jorden. Det luktade rått från hålet i cellgolvet och taket droppade, säkert havsluften, kanske en spricka i väggen. Nej, de hade varit tålmodiga, lika tålmodiga som min mamma och min styvfar – men jag ville resa mig och vråla ut i luften. Istället drog jag upp konsthistorien från ICA-påsen. Jag var lite som Van Gogh – tänkte jag mellan raderna i boken som måste pluggas – slarvig och omöjlig att leva med. De hade sina liv, ett nålsöga även utan mig med mina skrapljud varje natt som störde Björns sömn, han sa att mina sår var äckliga, han var alltid ärlig, men jag greps av självömkan och tänkte att jag var rasande på honom, på Gro, på min egen mamma, på min styvfar, de försökte göra mig till ett offer, tänkte jag, – men det är jag fan inte! Jag slog i cellväggen, det sved i handflatan, det brände i mellangolvet, jag skrattade, tänkte att det var en galen mans skratt. Sedan la jag mig till rätta och bläddrade vidare.
På provet dagen efter kom jag ihåg varje ord i den tunna boken. Men det gav mig ingen glädje, läraren gillade mig inte och gav mig bara godkänt
Mot nyåret flyttade jag in i ett ökänt spökhus som ingen ville bo i. Snart blev B och G utkastade av busschauffören och flyttade in hos mig, så nu var det jämt. Jag och Björn blev vänner igen. Men den vinternatten i 1982 låg nog mellan oss, och under de kommande åren blev den kallare.
Det märkliga är att de fem veckorna jag bodde i rummet med Björn känns längre än de senaste fem åren. Mer konkret. Starkare. Större. Och ändå så kort och fattigt. Men vi gjorde mycket roligt tillsammans, jag och Björn, det glömmer jag inte, han var min bästa kamrat.