Måndag till Fredag står hon framför eleverna i årskurs 7. Korrekt klädd i stram blus och knälång, veckad kjol. Hennes favoritbrosch i form av en gigantisk säkerhetsnål placerad i kjolens vänstra nederkant. Lär dem Biologi, Kemi, om livet. Försöker lära dem. De flesta av de nyblivna tonåringarna var totalt oförmögna att ta till sig av hennes kunskaper, och deras lågutbildade föräldrar verkade inte förstå att de måste uppfostra sina vidriga små avkommor, lära dem att lärare ska respekteras och lydas. Jag är för bra för de här eleverna, de förtjänar mig inte.
Vivienne rättar till den kortklippta mörka pagen, tittar ut genom fönstret. Klassrummet ligger på åttonde våningen med utsikt över skolgården, på avstånd skymtar de höga förortshusen i betong, de påminner henne om stora grå sockerlådor. Det är där de flesta av hennes elever bor.
Det är tjugo minuter kvar tills den första lektionen ska börja. Hon tycker om att få den här stunden för sig själv, innan klassrummet fylls med en obehaglig doft av armsvett blandat med Jane Hellen schampoo. Vivienne kommer att tänka på en av sina elever, en mörkhårig liten skönhet med uppenbara läs och skrivsvårigheter. Kanske var det en sådan elev som borde få extra mycket stöd och uppmuntran, istället mer eller mindre förödmjukade hon flickan i fredags inför hela klassen. Högläsning ur Biologiboken, ett halvt kapitel om människans reproduktion. Det hade tagit en evighet. Straffet för att flickan bara haft två rätt på senaste biologiprovet. Rätt åt dig, se vad som händer om du inte anstränger dig i livet.
Vivienne vet inte exakt när hon började bli bitter. Det verkar ha smugit sig på långsamt, en lätt irritation som växt till en stark vrede hon inte lyckades dölja särskilt väl. Kanske kände hon bitterhet för att det inte längre fanns någon framtid, inga mål att sträva efter, inga drömmar att uppnå. Början på slutet. Det enda hon hade var sitt arbete och en välstädad liten lägenhet innanför tullarna. Har jag överhuvudtaget levt, på riktigt? Hon skakar på huvudet åt sig själv. Skärp dig nu Vivienne, du har en lektion att förbereda.
Hon rätar på ryggen, slätar till blusen och går fram till svarta tavlan. Kan inte låta bli att sniffa lite på den vita kritan innan hon med stora bokstäver skriver: OM KEMISK BINDNING. Hon ritar upp en stor pyramid och delar in den i fem olika delar. I den största delen, botten på pyramiden, skriver hon en etta och därefter: EN ENSAM ATOM – ELEMENTÄRA PRINCIPER.
Hon lämnar resten av pyramiden tom, vill se om eleverna kan de övriga fyra. De borde de kunna om de gjort sin hemläxa. Klockan på väggen visar att det är fem minuter kvar till lektionen ska börja. Vivienne börjar gå mot dörren för att låsa upp, men stannar då hon hör röster utanför. En snabb blick genom det lätt frostade glasfönstret i dörrens övre del avslöjar att den mörkhåriga lilla skönheten och hennes två väninnor står precis utanför, vid sidan om klassrumsdörren. De pratar högt, skrattar. Vivienne får ett infall och ställer sig tätt intill väggen, bredvid dörren men utom synhåll för flickorna. Hon kan klart och tydligt höra vad de säger.
”Jag vill inte gå på Vivan Sundströms skitlektion, hon e så himla ful och elak.”
”Har du sett säkerhetsnålen på den där fula kjolen hon jämt har på sig?”
”Jävla rugguggla, hon måste fan va CP skadad, har ni sett hennes mustasch?”
Alla tre flickorna fnissar högt, försöker kväva gapskratt.
”Den där pottfrisyren då? Och kjolen som sitter precis under tuttarna, hon ser ut som värsta heffaklumpen ju!”
Mer hysterisk fnissningar.
Tryckt mot väggen på andra sidan dörren drar Vivienne pekfingret och långfingret längs med sin överläpp, samtidigt faller vänster hand ner mot kjolen och greppar om den stora säkerhetsnålen. Hjärtat bankar när hon långsamt sjunker ner på det hårda stengolvet. Hon blundar, stödjer sig mot elementet. Vill inte minnas men minns ändå. Hon var tretton och bytte om efter gymnastiken tillsammans med de två populäraste flickorna i klassen. De hade plötsligt börjat prata med henne.”Du har fin figur, kan du inte dansa lite för oss Vivienne? Lars-Erik sa till oss att han tyckte du var söt, du vet väl att pojkar gillar flickor som kan dansa?”
Hur hon inte förstått att de drivit med henne, hur hon trott att detta var hennes chans att få dem att tycka om henne. Hur hon långsamt börjat dansa, rört kroppen fram och tillbaka i takt med flickornas påhejande skratt och klappande händer.”Dansa, Vivienne, dansa!” Hur hon slutit ögonen och känt sig vacker, populär, lycklig. En av dem. Sedan kände hon en hård knuff i ryggen och stod plötsligt ute i gymnastiksalen i bara trosor och bh. Alla hade pekat och skrattat åt henne, till och med Lars-Erik.
Vivienne hoppar till när skolklockan ringer, det är dags för lektion men hon förmår inte resa sig upp från golvet. Fler elever har samlats utanför lektionssalen nu, någon knackar på. Till slut reser hon sig upp, men istället för att låsa upp dörren och släppa in sina elever går hon fram till fönstret. Knackningarna på dörren blir alltmer intensiva, men hon tar ingen notis om dem. Istället hakar hon av haspen till det höga fönstret, slår upp det på vid gavel, klättrar upp och ställer sig på den breda fönsterbrädan av marmor.
Vivienne känner hur vinden tar tag i hennes kjol, den torkar tårarna som bränner på hennes kinder, rufsar om i hennes hår. Hon känner sig för första gången i sitt femtiosexåriga liv lycklig, fri. Sedan släpper hon taget och faller.