BÖGJÄVEL!
Det var grabbarna vid pissrännan som brölade medan Sylvester och jag stod framför den spruckna spegeln för att bättra anletsdragen med kajalpennan. Vi hade vant oss vid alla gulliga tillrop som gossar med femtiotalsideal brukade slänga efter oss, såsom Fjant, Fjolla eller Fikus, så det nya epitetet bögjävel var naturligtvis välkommet eftersom det var ett kvitto på att vi expanderat våra liv. Vi såg sällan gränser eller så älskade vi att passera dem, men det här var första gången vi upplevde något hotfullt. ”Som jävla tjejer” fräste en av dem, som om tjejer skulle vara något att förakta. Sylvester och jag tittade på varandra i spegeln, skakade knappt märkbart på huvudet och lämnade herrummet nöjda över att vi trots allt vidgat vyerna för några som fastnat.
Klockan hade passerat midnatt. Vi bestämde oss för baren och tog genvägen över dansgolvet som på hög volym levererade Love Song med Simple Minds, kanske årets bästa danslåt. Som vanligt beställde vi en flaska vit René Barbier, inte för smakens skull utan för att namnet var som en hyllning till keyboardisten i gruppen Japan. Snart dök även gossarna från pissrännan upp, slog varsin handflata i bardisken och råmade ÖÖÖL som om de kastrerats utan bedövning, varefter en av dem vände sig mot mig med brutna handleder och sa med ett överlägset flin:
– Förlåt lilla bögen om vi väsnas.
– Det är lugnt, sa jag. Bara du inte tar fram den där lille söte igen som du visade oss alla vid pissrännan. Den väcker liksom känslor som är svåra att ta ansvar för.
– Tigger du stryk, väste han som en orm.
– Nej tack. Smisk är inte min grej.
Sylvester och jag tog vår René och satte oss hos Tom och Erik som väntade i vår favoritsoffa intill dansgolvet där publiken nu poserade till Tainted Love. En bit bort slog sig gossarna från baren ner tillsammans med två damer, varav den ena var bekant på något sätt. Jag insåg snart att det måste vara Ellen som jag inte sett sedan jag blev förälskad i henne sommaren 1971. Det hade gått tio år nu men hon var sig lik, förutom att hon bytt ut sin blommiga jeansjacka mot en tantig Busnelkavaj med knappar i imiterat guld. Ellen var åtta år äldre, men åldersskillnaden som gjorde allt omöjligt 1971 när jag var nio kändes nu hanterbar ett decennium senare. En längtan vaknade till liv inom mig. Tom tyckte vi skulle ha en René till. ”Fixar” sa jag då jag såg min chans att ta reda på om det verkligen var Ellen. Med en nyinköpt flaska tog jag mod till mig och lade handen på hennes axel och sa:
– Hej Ellen.
Hon vände sig mot mig med en frågande blick och fortsatte sedan samtalet med väninnan.
– Öh du bögen. Fan håller du på med.
Då såg jag att ormen vilade handen på hennes lår.
– Sluta Peter, sa Ellen. Du måste inte bråka jämt.
Åter i soffan, övertygad om att det var Ellen, undrade övriga vad det där handlade om. Jag ryckte på axlarna och sa att det bara var en vilsen själ som var skräckslagen inför minsta avvikelse från den inskränkta konservativa vägen. En sån som vill rätta till skevheter med knytnävarna och sen i framtiden förbjuda sagostunder med vänligt sinnade män i vackra kläder.
När vi efter den sedvanliga efterfesten i en random lägenhet släntrade hemåt i tunga flingors snöfall berättade jag för Sylvester om Ellen och den förälskelse som aldrig gått över. Han svepte sin morsas midjelånga fuskpäls runt sig, vinglade till på sina höga klackar med ett ”ops” och sa att det är så vi hoppfulla romantiker fungerar. Vi ger liksom aldrig upp. Blåklockan som jag säkert förtjänat pulserade öronbedövande tills sömnen omslöt mig som en frälsare.
Några veckor senare, en natt efter att klubbarna stängt, såg jag Ellen igen tillsammans med sina väninnor i en korvkö. Jag bestämde mig för ett nytt försök.
– Hej Ellen.
– Jag heter inte Ellen, du tar fel.
Jag berättade historien om att jag 1971 blev förälskad i mitt livs första omöjlighet som jag valt att kalla Ellen, om bilden från stranden där hon och hennes väninnor, i virkade bikinis, dansade på serveringens sandiga och solvarma betonggolv till lala-delen av Hot Love med T.Rex. Det var som att se de där svala brudarna i publiken på Top Of The Pops eller franska sångerskor som Gall och Hardy. Det gick inte att värja sig. Ellen kunde minnas tiden men inte en glamrockare i vardande.
– Gillar du muffins, frågade hon.
Den natten bjöd Pia, som var hennes egentliga namn, på varma muffins i en postordervilla en bit utanför stan och som för natten saknade ormen som åkt på jobbevent över helgen. Varken bokhyllan med vitrininslag eller den svullna bruna soffgruppen kombinerat med sitt ådriga marmorbord stämde med Ellen i virkad bikini. Men kanske att sänghimlen matchade hennes mörkblå Busnel som låg i en slarvig hög på golvet tillsammans med det vita.
När jag vid lunchtid dagen efter klev ut från förortsvillan stod en upprörd reptil på garageuppfarten och hade utvecklingssamtal med sitt golfset som han döpt till jävla-bög-klubbor. Jag stannade och sa med ett leende:
– Ja du, världen är full av irriterande mångfald som bara förstör.
– Vad gör du här?
– Vitt vin och muffins till en sötsugen bögjävel, svarade jag. Har du lust att köra mig in till stan?
Han blängde på mig med tyglad vrede och jag undrade på bussen hem var all världens hat kom ifrån.
Strax före jul såg jag Ellen med sin man. Hon såg också mig, men vände snabbt sitt intresse mot gatans nyfallna snö. Sylvester pekade med en huvudgest och frågade:
– Var inte det där hon Muffins?
– Vem då?
– Hon den där.
– Hon med gubben? Knappast, sa jag.
– Jo, sa Sylvester. Pia va?
– Ellen.