Hon famlade med händerna framför sig i det kompakta mörkret för att försöka hitta en dörr eller ett fönster. Någonting som kunde göra att hon kom ut från detta fängelse, detta rum hon bryskt hade slängts in i. Hon kände blodet rinna från såren i pannan, hur såren på knäna ömmade och huden på fingrarna rämnat och lagt nerverna nakna att klösa mot de kala cementväggarna. Paniken och skräcken hade henne helt i sitt våld. Hon hade ännu inte nått nivån där uppgivenheten tar över, när man resignerat bara väntar på det oundvikliga, det brutala slutet. Ännu en tid skulle hon tvingas leva med skräcken, med dödsångesten hetsiga andetag flåsande i nacken. Ännu en tid. Men snart skall det ta slut. Plötsligt skär ett skrik genom natten. Ett förtvivlat rop på hjälp. Ett sista skrik innan mörkret helt skall sluka livet. Hon vaknar av sitt eget skri och vet först inte var hon befinner sig. Obehaget sköljer över henne som tsunamivågor och hon vågar inte blunda. Det känns som om mardrömmen då skulle återvända. Hon stirrar storögt ut i mörkret och försöker urskilja detaljer i rummet. Det är mörkt, men hon kan till slut känna igen det svaga blekgula ljuset mot persiennerna. Långsamt släpper drömmen greppet om tankarna och hon märker att kroppen är dyblöt av svett och munhålan torr som fnöske. Slemhinnorna är sargade långt ner i luftstrupen och verkar krackelera när hon försöker svälja de få dropparna saliv. Lakanet har klibbat fast runt kroppen. Rummet vibrerar av obehag. Men hon har i alla fall överlevt. Hur ska jag kunna somna om? Jag behöver ju varenda timmes sömn jag kan få! Det är tyst ute från gatan. Det är för sent för de högljudda fyllona och för tidigt för alla de arbetsamma människorna. Några timmars stillhet mitt i natten. Ögonblick då naturen får slicka såren och städa undan oljud och odörer. När ren och syrerik luft fyller rummet mellan husen, mellan parkens träd och ut över den lilla sjön. Vad fan skall jag drömma det här igen. Och nu vet jag inte ens hur jag skall ligga. Tankarna rusar åstad, nu går de inta att stoppa längre och hon kommer längre och längre bort från att somna om. Ett besök på toaletten och ett glas kylskåpskallt vatten. Den svettiga kroppen ryser till i nattkylan. Hjärtat har i alla fall börjat slå lite mer normalt igen.
Åhh, denna rädsla! Vad har den väl gjort med henne. Hon som en gång var ett så frimodigt litet barn. Full av energi och nyfikenhet. Klok redan i tidiga år och finurlig som få. Som läste böcker när hon var fem år och hade en så vacker och klangfull sångröst. Som var den bästa vännen bland skolkamraterna och den som satte standarden för hur alla klassen skulle uppföra sig. Som fick sjunga solo vid konfirmationen och varit den under konfirmationsundervisningen som deltog flitigast när frågor om tro, moral och livsvillkor togs upp. Nu låg allt detta i ruiner. Rädslan hade tagit ett strypgrepp. Den hade förlamat henne, hindrat henne från att känna någon vidare livslust och till slut suddat bort varje leende från läpparna. Bakom den mask av oberördhet och normalitet hon höll upp framför sig i vardagen, dolde sig en söndersliten kvinna. Det var när hon stängde sin dörr och därmed vardagen ute, som demonerna började härja inom henne. Minnena från den där kvällen när allt gick över styr. När den man hon förälskat sig i och som långsamt och tålmodigt monterat ner hennes väsen, till slut visade sitt mest brutala jag. Då hade hon redan, vid åtskilliga tillfällen, hunnit uppleva rädslan för honom. Det var den som hållit henne kvar i skräckens boning. Det hade börjat med en oskyldig fest tillsammans med några av hans gamla vänner och deras partners. Vänner som han annars hade fjärmat sig från. Vänner som hade tittat för mycket och uppskattande på hans kvinna. Själv hade hon bara tänkt roa sig, dansa och kanske ta ett glas rosévin. Men han hade kommit i dispyt med en ny medlem i kamratkretsen. En man som var bildad, hade djupa kunskaper i många ämnen och som behärskade den svåra konsten att argumentera. Hennes man avskydde, hatade, en förlust i ett meningsutbyte och blev efter hand allt mer rasande. Ögonen lyste svarta av hat och han knöt händerna så hårt att naglarna trängde in i huden. Allt detta gick henne förbi. Hon hann aldrig uppfatta varningssignalerna. Plötslig var han över henne, slet tag i armen och släpade och föste henne mot entrédörren. Först då insåg hon vad som väntade. Det var inte första gången han slagit henne, men nu kändes det som om alla spärrar släppt. Hon försökte spjärna emot och samtidigt tala milt till honom, men hans styrka var omåttlig. Hela vägen hem fick hon ta emot örfilar, armbågar som hårdhänt slogs mot hennes revben och en hand, en järnhandske, som höll ett hårt grepp om nacken och slet tag i håret. Det var heller inte så att hans ilska bedarrade eller att det hårdhänta mildrades efter hand. Tvärtom verkade han mer och mer ursinnig. Misshandeln hade pågått en timme innan polisen kom till lägenheten. Oroliga grannar hade bankat i väggarna och till slut ringt efter dem. Då hade hennes rop på hjälp, skriken och snyftningarna redan tystnat. Det är denna sönderslitna kvinna som nu ligger vaken i sin säng. Någonstans och någon gång hoppas hon hitta tillbaka till livslusten. Hjärtat slår normalt igen och hon håller ut sin öppna hand för att fånga in något som åter kan locka fram ett varmt leende.