I en park i London ska ett träd snart blomma. Knopparna är stora och svällande. Gröna med en cerise rand längst ut.
Under trädet lägger du din jacka. Med ena handen som stöd mot marken sätter du dig ned, lite klumpigt. Sträcker ut benen och rör på fötterna. Dina skor är vinröda, snörena knutna som rosetter. Du skakar lätt på huvudet.
”Jag behåller skorna på.”
Gräset är frodigt och långt. Ur påsen tar jag upp våra smörgåsar. Trekantiga. Cheese and ham. Två bananer. Och varsin vattenflaska. En picknick i all enkelhet. Vi är bra på picknick, du och jag, även om vi oftare har dem i skogen än i en storstadspark. Jag slår mig ner.
”Vilken hantverksskicklighet.” Du lägger den ena foten över den andra.
Din kunskap är större än min men också jag är fortfarande tagen av förmiddagens besök på British museum. För mig har en snidad fågel, fångad i flykten, etsat sig fast. Näbben, vingarna och de utsträckta fötterna, allt i exakta proportioner. Du är förstummad av Lejonmannen. Hälften människa, hälften djur. Upprättgående men med ett lejons ansikte. Kanske en besvärjelse, kanske en gudomlighet. Eller symbol för övergång från ett tillstånd till ett annat. Transcendens, något bortom det mänskliga vetandes gränser. Varför gjordes en sån skulptur?
Att vi hamnade på British museum beror på något som dök upp i flödet ett par veckor tidigare. Ice age art. En utställning med istidskonst. Den äldsta konst som finns bevarad, upp till fyrtiotusen år gammal. Den konst människor gjorde när det som en gång skulle bli Sverige fortfarande låg nedtryckt av ismassor.
Vi har båda sett reklamen och önskar att vi hade fått se istidskonsten med egna ögon. Att vi varit såna människor som reser en weekend till en storstad för att se en utställning. Varför är vi inte det? Att ställa frågan är att öppna dörren. Vi surfar oss igenom flygbolagens sajter, beräknar avstånd från city när vi letar efter nånstans att bo. Det tar några timmar. Sen har vi både resa och boende.
Vi har blivit människor som åker till en storstad för att se en utställning. Vi ska till London. Vi ska se istidskonsten med egna ögon.
Himlen är mörk när vi flyger in över London. Under oss glittrar staden. S:t Paul’s Cathedral, vit och rund. Towern, med sin grymma historia. London Eye, pariserhjulets små gondoler snurrar sakta runt. Westminster Abbeys spetsiga gotik. Och så Big Ben med den upplysta urtavlan.
Dagen därpå vaknar vi i världens minsta hotellrum, marginellt större än en skokartong. När vi gör oss klara för att gå stannar du till, tar sats innan orden kommer.
”Kan du hjälpa mig att knyta skorna? Jag klarar inte att böja mig framåt.”
Jag faller på knä framför dig. Dina skor är slitna.
”Har du ont?” Jag knyter skosnörena till rosetter.
”Ja.”
Du talar inte så ofta om smärtan. Ger inte upp inför den utan fokuserar och hittar sätt att parera den. Ofta när vi träffas så säger du: cancern först? Jag nickar och du uppdaterar mig. En magnetröntgen. Blodprover. Tabletter. Metastaser som trycks tillbaka. En ny omgång med strålning.
”Vilka roliga rosetter du gör.” Du småskrattar när du ser ner på dina skor.
Det blir en rask promenad, i strålande solsken. Du kan fortfarande gå fort, så fort att jag har svårt att hänga med ibland. Jag är andfådd när vi går in på British museum.
Istidskonsten visas i en lokal utan fönster, med mjuk belysning på föremålen i montrarna. Små skulpturer snidade av mammutars ben. Världens äldsta keramik. Svällande kvinnokroppar med breda höfter och stora bröst. Fågeln mitt i flykten, mitt i en störtdykning, nedåt. Renar. Lejonmannen i all sin gäckande gåtfullhet.
Du försvinner ur sikte, så som du ofta gör när vi går på utställningar. Andra vill gå bredvid mig och tala om det vi ser. Du ger dig av på egen hand, ser, tar in och begrundar. På andra varvet kan du fälla en kommentar eller två. Den stora diskussionen kommer först efteråt.
”En amatör hade inte kunnat göra de där skulpturerna.” Halva din smörgås är uppäten, där vi sitter i parken. Du lutar dig bakåt, halvligger med armbågarna som stöd. Det gungar sakta i grenarna ovanför oss. ”Det krävs massor av tid för att bli så skicklig. De fick öva.”
Du kisar mot trädens grenar. Och jag tänker på istidskonstens människor. Jägare och samlare. Människor som gick över berg, vidder och slätter. Människor i rörelse som bar med sig sina konstverk.
Du är tyst. Tänker och funderar. Pannan är slät. Du är avslappnad och uppfylld på en och samma gång. Rentav lycklig.
Flera år senare är det bilden av dig under det där trädet i parken i London jag återvänder till i mitt inre. Ute är det vinter. Stockholm är inlåst i snö, kyla och pinande vind. Sjukhusets väldighet. Lysrörsljus. Korridorer. Enskilt rum. Sjukhussäng. Allt är rektanglar och kvadrater. Inga cirklar. Inga ellipser. Ingenting mjukt. Bara de räta vinklarnas tyranni. Metastaserna. Inget hopp. Bara fakta. Undergång.
Det är då jag ser framför mig hur du ligger under det där trädet. Sträcker ut dig och lägger dig raklång på marken.
”Jag vilar lite.”
Jag nickar. Ett par änder korsar en grusgång en bit bort. Du sluter ögonen. Änderna vaggar vidare ut på gräsmattan.
”Jo, det där istidssamhället. ” Du tittar upp. ”Det måste ha varit medvetet. Att konstnärerna fick så mycket tid på sig så de kunde bli skickliga. Konstnärerna behövdes.” Du sträcker dig efter handväskan. Den är blå. Försiktigt lägger du den till rätta bakom huvudet.
”Nu vilar jag mig. Jag kanske somnar.”
Du sluter ögonen. Under ett träd. I en park. I London.