”Flickan med varma händer.”
Lennarth Olin
En gång för länge sedan, under ett stort valnötsträd, fanns det två hus. I det ena huset fanns det en ensam kvinna och i det andra huset fanns det en annan ensam kvinna. Det första husets kvinna var lite ensammare än det andras. För att hennes man dödades uppe på bergen genom att bli träffat av en kula i pannan. En smärtfri död i alla fall, sa hans ovänner i byn. En totalt smärtfri död, fortsatte dem. Och hon blev ensam kvar i denna värld i detta hus under valnötsträdet, förbi vilket porlade och flöt en bäck natt och dag. Valnötsträdet skugga blandades med bergets och bergets skugga blev mörkare och mörkare och så blev det kväll. På kvällen började vattnet rinna. Hon skrek. Ingen hörde. Hon skrek ännu mer, efter hjälp. Men ingen hörde. Hon skrek riktigt högt. Men fortfarande kom ingen.
I det andra huset sov moster Xec, en ökänd barnmorska i trakten, mer än 70 år gammal men inte yngre, inblandad i de flesta av traktens världsliga och icke-världsliga angelägenheter och änka efter en man som lämnade henne för tio år sedan. De fick inga barn ihop fastän utan hennes ingripande hade flertals av de barn som föddes, inte lyckas komma till denna värld. Det sades att hon visste genom andliga förmedlare vilka kvinnor som omgående behövde hennes hjälp. Så ingen behövde springa efter henne när vattnet började rinna. Hon kom själv när det var dags. Men den där kvällen som hennes granne ropade efter henne, sov hon. Hon sov så djupt att inte ens de vida omtalade andliga förmedlarna som viskade i hennes öra om födande kvinnor i trakten, förmådde väcka henne med sina viskningar.
I denna frustration och hjälplöshet, kom hon plötsligt in i världen. Hon grät och mamma sträckte ut sina smala armar efter henne och tog tag i hennes nakna kropp. Hon grät av nervositet, nyfikenhet eller kanske rädsla inför utmaningen att födas. Och med en sax som hennes mamma hade lagt bredvid sig, klipptes hennes navel. Pappa död, granne sover, bara mamma där. Och nu är du också här, viskade hennes mamma i hennes lilla öra utmattat av födandets frestelser och tankar på framtidens ovisshet. Och mamma grep hennes hand med sina fingrar. Och hon blev chockad. Det var inga normala händer. Min flicka måste antingen vara sjuk, eller ha ovanligt hög feber, tänkte mamma. Men hon såg så friskt och kry ut. Hon grät så högt och vackert. Så hon var inte sjuk. Men hon var annorlunda. Hon har annorlunda händer. De är så varma, tänkte mamma och lät henne ligga på sin bröst. Och då i den stunden glömde hennes mamma att hon måste städa hela rummet, tvätta allting, återhämta sig efter födandet, laga mat, få kraft till di mjölk och vardagssysslor. Det enda som betydde någonting i denna värld var omfamningen mellan henne och den nyfödda dottern med de små varma händerna.