Jag hade aldrig haft någon önskan om en kyrklig vigsel men du insisterade.
Augustinatten som följde var mörk och sval, sommarens ljus hade börjat falna. Månen syntes ovanför trädtopparna. I hagen växte gräset knähögt. Min far var full, hans tal hade varit osammanhängande. Din far var död.
Jag blev gravid med en gång och sommaren därpå föddes Knut.
“Kommer du imorgon?”, frågar Cornelia samtidigt som hon drar plastförklädet över huvudet. Hon har tömt kateterpåsen. Hon har dragit upp dig i sängen så att du skall ligga mer bekvämt. Du har fått hjälp att dricka vatten. Du vill alltid ha mer.
“Nej, inte imorgon”.
Det fanns fler insekter på den tiden. Insektspopulationen har minskat med sextio procent. Ängarna var fulla av gräshoppor. Det var nästan obehagligt.
Du ropar ofta mitt namn, det har personalen berättat. Du ropar på mig på natten.
Jag minns att dimman hade lagt sig som ett täcke över syrenhäcken. Bakom stängslet rörde sig de stora kropparna. Musiken och rösterna hördes på avstånd. Munnarna rev av tuvor av gräset. Snart skulle molnen skingras och festen ta slut. Huden på mina armar knottrade sig i den fuktiga luften. Det var daggen som föll ner över hagen och över min kropp. Du kom ut och gjorde mig sällskap.
Du viftar hjälplöst med pipmuggen. Dina händer har stelnat. Du är alltid törstig.
Det runda bordet i rummets mitt kommer från radhuset. Under skivan finns streck som Knut har ritat med sina kritor. Röda, ojämna streck. På ovansidan finns inga streck. Jag ställer handväskan på den lackade ytan. Du håller pipmuggen i din hand. Du vill ha någonting att dricka. Du känner inte igen mig längre. Du ropar namnet på någon du inte känner igen. Cornelia säger att det finns fragment kvar. Jag tror henne inte.
Cornelias ansikte har inga linjer, hyn är overkligt slät och genomskinlig. Hon kanske använder botox. Hon rullar ihop förklädet till ett nystan som hon slänger i papperskorgen.
Du tryckte dig mot min rygg. Du sa mitt namn. Du drog upp den vita klänningen. Vi hade träffats på universitetsbiblioteket, bara ett halvår tidigare.
Knut har suttit under bordet med sina kritor. Man kan fortfarande se strecken.
Du vill ha någonting att dricka. Din hud har blivit så torr och stram. Cornelia smörjer med kräm morgon och kväll. Rummet har en kokvrå som du aldrig haft någon nytta av. Jag har inte brytt mig om att göra rummet hemtrevligt. Kanske har personalen åsikter om det, men de känner inte dig. När vi träffades var du socialist och “allergisk mot all yta”. Med åren blev du mer resonlig.
“Man skall göra sin medborgerliga plikt”.
Det var en typisk sådan sak som du brukade säga.
“Det finns ingen frihet utan jämlikhet”.
Den med.
Jag har ringen med mig. Den ligger i min ficka. Ljuset faller in i ränder mellan persiennerna. Doften av din urin ligger tung i luften. Jag har öppnat fönstret och låter kvällsbrisen komma in. Du blir orolig av frisk luft, vill ha det stilla och kvavt. Det är inte likt dig. Du är inte samma person längre. Om en liten stund skall jag dra igen det.
För sex år sedan gifte sig Knut och Felicia. Det var en enkel ceremoni i Stadshuset. De hade ju redan familj och barn ihop. För att inte tala om bonusbarnen.
Jag saknade dig efteråt, när vi åt brunch på Stadshusets restaurang. Du skulle ha hållit ett brinnande tal. Du drack aldrig för mycket. Mot slutet av kvällen brukade du lägga din hand över glaset. Små hårstrån växte på handryggen.
Du ville inte bli full på ditt eget bröllop. Jag var nykter. Vi skulle vara med varandra utan skydd. Vi hoppades på smått. Din mors ögon var rödsprängda. Jag vet inte om hon någonsin accepterade mig fullt ut. Hon ville lära Knut att be kvällsbön men det tillät jag inte. Hon tyckte att jag var för ung. Nu är jag mycket äldre än vad hon var då. Det är en lustig tanke.
“Jag är nöjd”. Så brukade du säga Du lade din hand över glaset och huden var mjuk och brun. Du hade ringen på dig, den passade perfekt. Den ligger i min ficka, jag känner på den när jag åker buss eller står i kön till kassan i affären.
Du är hopsjunken, din blick irrar ständigt mot fönstren och det dammiga ljuset. Det enda som är sig likt är dina ögonbryn, de är svarta och sträva som pälsen på en tax.
Knut har målat med kritor på våra möbler. Han kunde inte förklara varför. Han var fyra år. “Kor har inga framtänder”, sa han. “De drar av grässtråna med läpparna och tungan”.
Det är fyrtiofem år sedan på dagen. Herregud.
Cornelias hår krusar sig i nacken, bussarongen spänner över hennes rygg när hon böjer sig ner och knyter ihop soppåsen.