Vi ligger på den tunna madrassen. Vi träffades igår, och nu har vi vaknat bredvid varandra för första gången. Din ena hand ligger på mitt bröst. Smeker sakta huden.
-Vem är du? säger du.
-Jag är jag, säger jag.
-Jaha, säger du.
-Ja så är det, säger jag.
Du ligger på min ena arm. Du har legat där hela natten, och jag har lyssnat på dina andetag. Hur luften åkt in och ut ur din kropp. Legat helt stilla för att du inte ska vakna. Armen har somnat, det gjorde den för flera timmar sedan och det sticker i den. Som små elektriska explosioner. Som sådant där godis som exploderar i munnen när man äter det. Men det gör inget.
-Så är det, säger du.
-Ja.
Så blir det tyst. Det är en bra tystnad. Den vaggar oss.
-Vem är du, säger jag.
-Jag är jag, Precis som du är du.
-Jaha, säger jag.
-Ja.
Så blir det tyst igen. Du lutar dig fram, lägger ditt ansikte tätt emot mitt. Näsorna gnuggas mot varandra. Jag undrar om det kan uppstå statisk elektricitet av det. Som när man gnuggar en ballong mot ett tak och ballongen blir som magnetisk och klamrar sig fast mot taket. Det känns som att jag är magnetisk nu. Klamrar mig fast vid dig.
-Dina ögon glittrar, säger jag.
-Dina också.
-Dina ögon är bruna, säger jag.
-Ja.
-Mina är också bruna, säger jag.
-Ja.
Det är varmare nu. Det har varit varmt hela natten, men nu kan jag känna att temperaturen stigit. Solen har gått upp och jag kan se den lysa genom tältduken. Stor och tung. Den brukar bli det i slutet av sommaren.
-Mitt ben har somnat, säger du.
-Min arm har somnat.
-Det känns som sånt där godis som exploderar när man äter det, säger du.
-ja, säger jag och undrar om du kan läsa mina tankar. Det får du, tänker jag.
Ingen av oss rör sig. Jag kan känna ditt ben som ligger över mina ben.
Vi har vuxit ihop, tänker jag.
-Det känns som att vi vuxit ihop, säger du
Jag tittar på dig.
-Vad är det? säger du.
-Kan du läsa mina tankar?
-Jag tror det.
Jag kan inte låta bli att le. Du kan inte heller låta bli.
Så ligger vi där i tältet med våra sammanvuxna kroppar och ler.
-Du är vacker, säger jag.
-Det är du också.
Jag vet att du ljuger, tänker jag
-Jag tycker det.
-Va? säger jag
-Du är vacker.
-Jaha säger jag….Jaha
Du skrattar. Det låter märkligt mot de dämpade ljuden utanför. Vackert, men märkligt.
Det var länge sedan jag hörde någon skratta, tänker jag och försöker minnas vem jag hörde skratta senast.
Det går inte.
-Det var länge sedan jag skrattade, säger du.
-Jag tycker om ditt skratt, säger jag
Då kysser du mig. Du smakar som du gjorde igår.
-Jag kan inte röra min arm, säger jag till din mun
-Jag kan inte röra mitt ben, säger du till min.
Vi slutar kyssas men tittar in i varandras ögon. Jag försöker skaka liv i min arm. Jag kan först inte få den att ens röra sig lite. All känsel är borta och det är som att ha ett tjockt rep i stället för arm. Sakta kommer känseln tillbaka och armen får liv. Jag kan känna hur du kämpar med ditt ben. Jag försöker hjälpa dig. Masserar försiktigt tills du kan röra det igen. När jag ska ta bort handen hindrar du mig. Vill att den ska stanna kvar, fortsätta högre upp. Vi kysser varandra, ögonen öppna. Dina ögon i mina. Nära nära, försöker vara så tysta vi kan, för att ingen utanför tältet ska höra. Jag vet inte hur det går.
Efteråt ligger vi på samma sätt som vi gjort hela natten. Det är så vi ligger du och jag. Det är så vi ska ligga så länge vi lever.
-Så här vill jag ligga så länge jag lever, säger du
-Jag med.
-Jag är törstig, säger du
-Det finns vatten en bit bort, säger jag, jag kan hämta.
-Skynda dig tillbaka!
Jag drar på mig mina kläder. Drar upp tältduken och kryper ut. Hela området som var en park, är nu ett tältläger. Tusentals flyktingar har slagit läger här. Vissa i tält. Andra har bara en madrass mellan sig själva och marken. Den äldre kvinnan i tältet bredvid mitt, ler mot mig och nickar. Hon vet, det kan jag se på henne. I krig behövs det kärlek.
Jag går de 50 metrarna till kranen. Jag hör inte flygplanet eller explosionen. Kastas bara handlöst framåt av tryckvågen, känner hettan. Så kommer ljudet tillbaka. Människor som skriker. Barn som gråter, och, tystnaden, efter ett skratt, i ett tält, som inte längre finns