Du har nyligen kommit ut med andra boken i en självbiografisk trilogi där du utforskar minne och glömska. Varför det temat?
– Det började för många år sedan när jag och min då nästan 90-årige pappa [Ingmar Bergman] skulle skriva om åldrandet. Vi pratade och planerade så länge att glömskan hann erövra mycket av hans hjärna – ibland visste jag inte ens om han kom ihåg mig. Då fick vi uppfinna ett nytt språk för våra möten. Det blev ett fruktbart utforskande, som tydliggjorde att de berättelser som utgör våra liv består av både glömska och minne. Långt efter hans död fortsatte jag arbetet och skrev De oroliga, den första boken i trilogin.
Det har gått sju år sedan De oroliga kom ut. Hur var skrivprocessen med din nya Flicka, 1983?
Fortsätt läsa
– lås upp hela Skrivas värld
Ingen bindningstid.
Bli prenumerantHar du redan ett konto? Logga in här.
Rekommenderas för dig
Läs vidare
- Biografin – livet som berättelse
- Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«
- Atefeh Sebdani: »För första gången som vuxen har jag gråtit över mig själv«
- Christina Herrström: »Han fick åtminstone inte sista ordet«
- Klaus Stein: »Min önskan är att den ska slå ett slag för demokratin«